Vilken fantastisk inledning på resan till Trollhättan. Tåget försenat med 3 timmar. Vänta, vänta och vänta lite till. Åtminstone behöver jag inte beskriva vad jag gör medan jag väntar, det har jag gjort så fint en gång förut.

Två månaders uppehåll med bloggen, det kunde vi ju aldrig tro om mig, inte? Men istället för, som man skulle kunna få för sig, beror inte min frånvaro på lättja, utan snarare en viss förvirring. Förvirring inför hela det här bloggfenomenet, vad man ska ha en blogg till. För, ska vi vara ärliga - vad är det intressanta med att läsa om random människas vardagsbestyr - egentligen? Ni som känner mig vet också att jag aldrig varit något större fan av bloggar som Kissies (bara för att nämna ett av en babiljard exempel). Inte mest för att jag har något emot henne, utan snarare för att jag bara inte kan förmå mig att uppbåda det minsta intresse för om hon ska internetshoppa eller gå på spa, festa eller gå ut och ta en fika, tycker att rosa är snyggare än lila eller vad det nu kan vara. Kanske är orsaken till detta densamma som varför jag sökt mig till film. Jag har alltid närt någon slags längtan efter att allting ska vara lite mer, lite större, lite viktigare, precis det där som filmens värld är så bra på att ge oss, men som inte riktigt bloggarna med sina "nu ska jag dricka ett glas juice och sen ta en dusch" förmår tillfredställa. Och det är det här som gör det så svårt, för om man ska blogga och orka uppdatera kontinuerligt så måste även det där vardagsaktiga tas med, annars gör man det väldigt besvärligt för sig, man måste liksom hitta på en spännande liv åt sig själv som inte finns. Och jag har svårt att förlika mig med tanken på att även berätta om det vardagliga, det så kallat "oviktiga". Man kan ju då tänka att det allra lämpligaste för mig vore att bara ge upp bloggandet, inse att jag är inte den typen av person som passar för den här sortens media. Men nej, jag vill ge det en chans till. En riktig chans, vi får se hur länge det håller, jag lämnar inga garantier denna gång. Och för att inte göra det alldeles omöjligt för mig sänker jag kraven. Jag gör en revolt mot mig själv. Jag ska berätta även om det som är alldeles vardagligt och astrist, bara för att det behövs för utfyllnadens skull. Och ni mina vänner, får vackert står ut med det.

Imorgon åker jag till Trollhättan för att delta på Novemberfestivalen, det ska bli riktigt kul. För alla som vill ha något vettigt kulturellt att fylla ut sina vardag med i vintermörka Skellefteå, rekommenderar jag ett besök på Nordanå, där Skellefteå Filmstudio ikväll visar franskt, rått och obehagligt - "En profet".