Det är elva dagar kvar av året som är det elfte året på 2000-talet och eftersom jag jobbar natt och behöver omväxling i manusskrivandet så tänkte jag skriva om min favoritfilmer från 2000-talet - ett år per dag. Så, först ut är år 2000:

"Requiem for a Dream" borde vara detta års självklara etta, kan man tycka. Darren Aronofskys drama är så ångestframkallande att man helst bara vill blunda och samtidigt så visuellt hänförande att man inte kan låta bli att titta. Men någonstans inom mig bor ett litet barn som knackar mig på axeln och vill påminna om en annan film från millenniets första år – ”Den bästa sommaren”. En svensk film som är så långt ifrån ångestframkallande man kan komma. Det är svensk lantidyll och feelgood-garanti och Kjell Bergkvist fick en guldbagge för sin huvudroll. De brukar ju sägas att man ska bejaka barnet inom sig, så varför inte?

Nej, nu har jag använt "jag är ju nyss hemkommen från Trollhättan-resan och är jättetrött" som argument för att inte uppdatera länge nog. Det händer dock en hel del även i dagarna, idag och imorgon besöker jag filmkonventet i Piteå. 289 filmare från hela landet har letat sig upp till Piteå, för att ta del av seminarier och debatter om filmens framtid och lite sådant. Samt inte minst för att delta på onsdagskvällens fest på havsbadet, förstås.

Vilken fantastisk inledning på resan till Trollhättan. Tåget försenat med 3 timmar. Vänta, vänta och vänta lite till. Åtminstone behöver jag inte beskriva vad jag gör medan jag väntar, det har jag gjort så fint en gång förut.

Två månaders uppehåll med bloggen, det kunde vi ju aldrig tro om mig, inte? Men istället för, som man skulle kunna få för sig, beror inte min frånvaro på lättja, utan snarare en viss förvirring. Förvirring inför hela det här bloggfenomenet, vad man ska ha en blogg till. För, ska vi vara ärliga - vad är det intressanta med att läsa om random människas vardagsbestyr - egentligen? Ni som känner mig vet också att jag aldrig varit något större fan av bloggar som Kissies (bara för att nämna ett av en babiljard exempel). Inte mest för att jag har något emot henne, utan snarare för att jag bara inte kan förmå mig att uppbåda det minsta intresse för om hon ska internetshoppa eller gå på spa, festa eller gå ut och ta en fika, tycker att rosa är snyggare än lila eller vad det nu kan vara. Kanske är orsaken till detta densamma som varför jag sökt mig till film. Jag har alltid närt någon slags längtan efter att allting ska vara lite mer, lite större, lite viktigare, precis det där som filmens värld är så bra på att ge oss, men som inte riktigt bloggarna med sina "nu ska jag dricka ett glas juice och sen ta en dusch" förmår tillfredställa. Och det är det här som gör det så svårt, för om man ska blogga och orka uppdatera kontinuerligt så måste även det där vardagsaktiga tas med, annars gör man det väldigt besvärligt för sig, man måste liksom hitta på en spännande liv åt sig själv som inte finns. Och jag har svårt att förlika mig med tanken på att även berätta om det vardagliga, det så kallat "oviktiga". Man kan ju då tänka att det allra lämpligaste för mig vore att bara ge upp bloggandet, inse att jag är inte den typen av person som passar för den här sortens media. Men nej, jag vill ge det en chans till. En riktig chans, vi får se hur länge det håller, jag lämnar inga garantier denna gång. Och för att inte göra det alldeles omöjligt för mig sänker jag kraven. Jag gör en revolt mot mig själv. Jag ska berätta även om det som är alldeles vardagligt och astrist, bara för att det behövs för utfyllnadens skull. Och ni mina vänner, får vackert står ut med det.

Imorgon åker jag till Trollhättan för att delta på Novemberfestivalen, det ska bli riktigt kul. För alla som vill ha något vettigt kulturellt att fylla ut sina vardag med i vintermörka Skellefteå, rekommenderar jag ett besök på Nordanå, där Skellefteå Filmstudio ikväll visar franskt, rått och obehagligt - "En profet".

Fick häromdagen en länk till ett klipp från Stellan Skarsgårds tal på de rödgrönas dag i Kungsträdgården. Gillade det, och då måste man ju dela med sig.

Och eftersom Stellan är skådespelare så behöver jag inte längre ha dåligt samvete över att mina inlägg handlar för lite om film. Så bra.

  

Färöarna har erövrat sin första medalj i ett mästerskap i simning, någonsin. Och då fick jag givetvis för mig att kolla upp detta lilla mystifika land, som ingen riktigt förrän nu tagit någon notis om.

Kolla!



Måste man inte bara älska ett land där bilarna på huvudstadens gator ser ut som om de ska trilla ner i vattnet eftersom vägen är så smal? Och där husen är färgglada som i en karamellskål? Jag vill dit, nu!

Huvudstaden, Torshamn, är för övrigt ungefär lika stor som Kalix, ojoj.

Det krävs ett visst mått av hybris för att upprätthålla en aktiv blogg. Eller ett sällsynt intressant liv. Just nu letar jag efter hybrisen, den gömde sig.

En dag i slutet av maj begav jag mig ut längs Kalixälven för en fotoexkursion.

Det här är otäckt. Den gamla rädslan för lustiga hus och galna clownmänniskor knackar på axeln.



Jag lovar er att aldrig göra en sådan video.

Har inte varit särdeles aktiv här på senaste tiden, men nu är det snart lite grejer på gång igen. Håll till godo, gott folk!

VH1 har gjort comeback i kanalutbudet här hemma till musikvideonördens stora förtjusning och mellan The Corrs och Meredith Brooks dyker den upp, åttiotalets kanske kitschigaste video. Och man kan bara inte låta bli att le, kan man?

Känner mig abnormalt kreativ och nästintill sjukligt energisk ikväll, vilket givetvis ska utnyttjas till att sätta igång med det nya projekt jag planerat ett tag. Men först ska här städas!

Ibland spelar vi spontanfotboll på internatet. Är inte det försommar så säg?

...att "Hanna" (filmen alltså) vann tungviktsklassen på VAFF (Västerbottens Allmänna Filmfestival) i Umeå för två veckor sedan och därmed kvalificerat sig för novemberfestivalen i Trollhättan den 19-21 november i år!

Och det finaste av allt är att Film i Västerbotten bjuder på resa, boende och ackreditering till och under festivalen, så jag har faktiskt råd att åka. Kanoners! Jag längtar redan!

Det här är ju egentligen att ta sig vatten över huvudet, efter att just ha återupptagit det här med bokläsande efter några års uppehåll. Risken finns ju att man då inte har så mycket att komma med, men vatusan, det ser kul ut så jag kan inte riktigt låta bli. Hittade listan hos Mad About Zooey.

Som läsare är jag: Rastlös, men envis. Påbörjar många böcker, då jag gärna vill ha många igång samtidigt - och läser faktiskt också ut de allra flesta. Ger mig sällan, även om jag tycker att boken är kass. Den kan ju bli bättre mot slutet och då vet man ju inte vad man missar (det där resonemanget om att inte slösa tid på dåliga böcker ger jag följdaktligen inte mycket för). Jag är rejält nyfiken också och kan omöjligt gå in i ett bibliotek utan att läsa baksidan på varenda bok inom synhåll, vilket gör att jag ofta blir kvar inne på biblioteket i timtal.

Senast lästa bok: "Bonjour Tristesse" av Francoise Sagan.

Senast påbörjade bok: Som sagt, det ligger en hel hög med påbörjade böcker mitt bord, men den allra senaste är "A Vindification of the Rights of Woman" av Mary Wollstonecraft.

Senast köpta bok/böcker: Kalla mig gärna snål, själv säger jag - student. Och vad kan då vara hälsosammare för plånboken än att utnyttja de gratis resurser som finns på biblioteket (under förutsättning att man inte glömmer sista återlämningsdag såklart)? Det var alltså riktigt längesedan jag köpte en bok, men jag tror det var "Nattens barn" av Traci Lords för några år sedan. Däremot uppskattar jag väldigt mycket att få böcker som födelsedagspresent eller julklapp, det är alltid trevligt.

Favoritdeckarförfattare: Har inte läst en deckare på säkerligen minst sex-sju år så njae, det får nog bli ingen som svar på den frågan.

Jag läser allt av: Har ingen sådan. Läste alla böckerna i serien om "Britta och Silver" av när jag var kring tio, räknas det?

Vid hyllan för fackböcker letar jag: Böcker om film och foto, historia, matematik och psykologi. Men ofta går jag vilse på vägen, hamnar nån helt annanstans och fastnar läsandes baksidor på böcker i de mest otippade ämnen.

Högst upp i min att-läsa-lista nu ligger: "Du sköna nya värld" av Aldous Huxley, som alltid. Men varje gång kommer det något annat emellan.

När jag går på antikvariat letar jag alltid: Olika årgångar av "Köksalmanackan" till mamma.